Den 1 juni 2026 hade Marilyn Monroe fyllt hundra år. För att markera sekelskiftet öppnar National Portrait Gallery i London utställningen "Marilyn Monroe: A Portrait" den 4 juni och håller den öppen till 6 september 2026 – en av årets mest omtalade konsthändelser, gjord i samarbete med Monroes egen dödsbo. Här möts inte en filmstjärna utan en av 1900-talets mest avbildade människor, och utställningen ställer en fråga som angår var och en som väljer en poster till hemmet: vem äger egentligen en bild? Marilyn regisserade i hög grad sin egen framtoning, och samtidigt blev hennes ansikte råmaterial för konstnärer långt efter hennes död. Den spänningen är själva nerven i popkonsten – och skälet till att hennes porträtt fortfarande hänger på väggar världen över.
Snabbfakta: Marilyn Monroe föddes som Norma Jeane Mortenson den 1 juni 1926 i Los Angeles och dog i augusti 1962. Hundraårsutställningen "Marilyn Monroe: A Portrait" visas på National Portrait Gallery i London 4 juni–6 september 2026 och samlar verk av bland andra Andy Warhol, Pauline Boty, Marlene Dumas och Audrey Flack, tillsammans med fotografier av över tjugo namn – från Cecil Beaton och Richard Avedon till Eve Arnold och Milton Greene.
Vad utställningen visar – och varför den betyder något nu
"Marilyn Monroe: A Portrait" är ingen samling av filmaffischer. Utställningen bygger på idén att Monroe var medskapare av sin egen bild, inte bara ett passivt motiv. Den lyfter fram hennes nära arbete med fotografer som Milton Greene, Sam Shaw och Richard Avedon, och visar hur hon styrde ljus, pose och uttryck för att forma den framtoning världen känner igen. Bredvid fotografierna hänger verk av bildkonstnärer som tolkat henne, från Andy Warhols klarröda och gröna screentryck till Pauline Botys och Marlene Dumas mer ifrågasättande porträtt.
En av utställningens mest gripande delar är en serie bilder som fotografen Allan Grant tog i Monroes hem i Brentwood dagen innan hon dog, ursprungligen för tidskriften Life. Av de 432 bilderna publicerades bara en handfull, och i den intima serien läser hon, funderar och skiftar uttryck långt från strålkastarljuset. Att utställningen öppnar just 2026 är ingen slump – hundraårsdagen ger anledning att fråga varför en kvinna som dog för över sextio år sedan fortfarande är ett av de mest reproducerade ansiktena på jorden. Svaret handlar mindre om film och mer om bild: om hur ett porträtt kan lösgöra sig från personen och bli en egen kulturell valuta.
Bredden bland fotograferna säger mycket om hur mångbottnad hennes framtoning var. Sam Shaws berömda bild av den vita klänningen som lyfts av luften från tunnelbanegallret, tagen i samband med filmen The Seven Year Itch 1954, blev omedelbart en symbol för hela epokens glädje. Eve Arnold, en av de första kvinnliga medlemmarna i bildbyrån Magnum, följde henne däremot under flera år och fångade en eftertänksam, arbetande kvinna snarare än en pin-up. Philippe Halsman lät henne hoppa framför kameran, medan Richard Avedon iscensatte henne som andra tiders filmdivor. Tillsammans visar bilderna att det aldrig fanns bara en Marilyn, utan ett helt register av uttryck som hon och fotograferna byggde i samförstånd. Det är den insikten – att ett ansikte kan vara både folklig glädje och stilla allvar – som gör henne så tacksam att leva med på väggen.
Warhol, popkonsten och ansiktet som blev mönster
Ingen gjorde mer för att förvandla Marilyn till konst än Andy Warhol. Bara veckor efter hennes död 1962 började han arbeta med ett pressfoto från filmen Niagara från 1953, och resultatet blev några av popkonstens mest kända verk. I Marilyn Diptych upprepade han samma ansikte femtio gånger – till vänster i skrikande färg, till höger i blekande svartvitt tills bilden nästan löses upp. Verket är på en och samma gång en hyllning och en kommentar: berömmelsen som en tryckpress som mångfaldigar ett ansikte tills det töms på liv.
Det är här popkonsten säger något djupt om vår egen tid. Warhol och hans samtida hämtade sina motiv ur reklam, förpackningar och kändisbilder, och de hävdade att den vardagliga, masstryckta bilden var lika värd en plats på väggen som en klassisk oljemålning. Just den tanken banade väg för att en tryckt poster kan vara på riktigt konst, inte en billig ersättning för den. När du hänger en popkonst-poster med ett välkänt ansikte gör du i praktiken exakt det Warhol argumenterade för: du låter den reproducerade bilden bära mening.
"Marilyn regisserade sitt eget porträtt medan hon levde – och blev efter sin död det motiv som lärde oss att en masstryckt bild kan vara konst."
Warhols metod var lika viktig som hans motiv. Genom att använda screentryck, en teknik lånad från reklam- och textilindustrin, kunde han framställa samma bild om och om igen med små förskjutningar i färg och passning. De där skevheterna – en läpp som glider, en färg som hamnar bredvid konturen – är inte misstag utan hela poängen. De påminner om att bilden är just en bild, tryckt och mångfaldigad, och de ger varje avtryck ett eget liv trots att motivet är identiskt. Det är en tanke värd att ta med sig hem: en tryckt poster behöver inte låtsas vara en unik oljemålning för att ha värde, utan äger sin egen sorts skönhet i det reproducerade.
Popkonstens genombrott förklarar också varför så mycket av dagens grafiska bildvärld ser ut som den gör. Den feta konturen, den platta färgytan, den medvetna upprepningen – allt detta går tillbaka på 1960-talets brott mot finkulturen. Roy Lichtenstein hämtade sina motiv ur serietidningar, Warhol ur soppburkar och kändisbilder, och gränsen mellan det kommersiella och det konstnärliga suddades ut för gott. Vill du förstå hur den estetiken lever vidare i mode och attityd är vår text om fashion posters en bra fortsättning, och för den som gillar tidsandan i äldre tryck ger guiden till retro- och vintageposters både epokkännedom och konkreta motivtips.
Från London till din vägg – motiv och stilspår att ta vara på
Man behöver inte resa till London för att ta del av jubileet. Utställningen är snarare en påminnelse om tre tydliga bildspår som var och en kan hitta hem hos sig. Det första är popkonsten själv: djärva, färgstarka porträtt i Warhols anda, som passar den som vill ha ett motiv med energi och glimten i ögat. Det andra är modefotografiets svartvita elegans, där kontrasten mellan hud, tyg och skugga bär hela bilden. Det tredje är den lekfulla glamouren från femtio- och sextiotalet, en epok vars formspråk aldrig riktigt slutat kännas aktuellt.
För den som dras till det första spåret är en poster ur vår popkonst-kategori en självklar utgångspunkt, gärna med en stark färg som får sätta tonen i rummet. Lockar i stället den tidlösa eleganten är en svartvit poster ett säkrare kort – den åldras inte och samsas med nästan vilken inredning som helst. Och den som vill fånga hela tidsandan gör klokt i att titta bland retro- och vintageposters, där femtio- och sextiotalets uttryck lever kvar. Ett fjärde spår, för modeälskaren, är förstås våra fashion posters, som ärver popkonstens attityd men riktar den mot mode och stil.
Tips: Ett popkonst-porträtt tål – och vill ha – att synas. Häng det ensamt på en tydlig vägg i hallen, sovrummet eller ett arbetsrum där det får bli rummets samtalspunkt, hellre än inklämt i en tät tavelvägg. Väljer du ett färgstarkt motiv, plocka upp en av dess toner i en textil eller detalj i rummet, så binds bilden ihop med inredningen i stället för att sväva fritt.
Färgvalet är värt en egen tanke. Warhols Marilyn levde på kontrasten mellan en varm hudton och en oväntad bakgrundsfärg – rosa mot gult, turkos mot orange. Vill du fånga samma energi hemma väljer du ett motiv där bakgrunden vågar ta ut svängarna, och låter väggen omkring vara neutral så att färgen får skrika ostört. Föredrar du lugn väljer du i stället den svartvita vägen, där allt vilar på ljusets modellering av ansiktet. Båda spåren är trogna utställningens tema, eftersom de speglar just skillnaden mellan den offentliga, färgstarka ikonen och den privata, eftertänksamma kvinnan som fotograferna fångade.
När det gäller format mår ett enskilt porträtt bra av att ta plats. En poster i 50x70 eller 70x100 ger ansiktet den skala det förtjänar, och en enkel svart eller vit ram förstärker den grafiska känslan utan att distrahera. Vill du ha ett par som hänger ihop kan du kombinera ett färgstarkt popkonst-motiv med ett svartvitt fotografi i samma storlek – en dialog mellan glamour och allvar som på ett fint sätt speglar just den dubbelhet som hela utställningen i London handlar om. För mer om hur du får svartvita motiv att sjunga hemma finns fördjupning i vår köpguide till svartvita posters.
Vanliga frågor om Marilyn Monroe-utställningen och popkonst hemma
Hundraårsjubileet är ett bra tillfälle att fundera på vad du själv vill ge plats åt på väggen: den lekfulla färgen, den tidlösa svartvita eleganten eller retroepokens självklara stil. Utforska hela vårt urval bland popkonst-posters och fashion posters, och läs mer om själva utställningen direkt hos National Portrait Gallery eller fördjupa dig i Warhols verk hos Museum of Modern Art.