En grupp försökspersoner låg i en magnetkamera på Columbia University i New York och betraktade målningar. När bilderna var figurativa, ett ansikte eller ett landskap eller en skål med frukt, reagerade deltagarnas hjärnor på ungefär samma sätt. När bilderna blev abstrakta hände något annat: aktiviteten sprack isär och blev individuell. Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften PNAS under 2025, och de säger något oväntat om varför en abstrakt poster kan betyda helt olika saker för två personer som delar samma vardagsrum.
Fenomenet har ett namn som är över hundra år gammalt. Konsthistorikerna kallar det betraktarens andel, och tanken är enkel att formulera men svår att bevisa: ett konstverk är inte färdigt när konstnären lägger ner penseln. Det blir färdigt när någon ser på det och fyller i resten med sitt eget minne, sina egna associationer och sin egen dag. Nu finns det hjärnavbildning som stödjer påståendet, och det förändrar hur man rimligen bör tänka när man väljer konst till sitt eget hushåll.
Snabbfakta: Studien "The Beholder's Share: Bridging art and neuroscience to study individual differences in subjective experience" togs emot av PNAS den 14 augusti 2024 och accepterades den 11 februari 2025. Den lades fram av nobelpristagaren Eric Kandel, som fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2000, och arbetet utfördes vid Columbias Zuckerman Institute.
Riegls upptäckt: konstverket som inte är klart förrän någon tittar på det
Den österrikiske konsthistorikern Alois Riegl, verksam vid sekelskiftet 1900 och död 1905, studerade holländska grupporträtt från 1600-talet och lade märke till något som ingen riktigt hade satt ord på. Figurerna i bilderna tittade ut ur duken. De vände sig mot den som betraktade dem. Riegl kallade det betraktarens medverkan och menade att den holländska målningen medvetet lämnade en lucka som åskådaren måste kliva in i för att kompositionen skulle gå ihop.
Idén togs vidare av psykoanalytikern Ernst Kris och senare av konsthistorikern Ernst Gombrich, som i boken "Art and Illusion" från 1960 gav den sin mest kända formulering. Gombrich kopplade ihop den med ett problem som optikforskare kallar det omvända optikproblemet: näthinnan tar emot en platt, ofullständig och tvetydig signal, och hjärnan måste gissa sig till vad den betyder. Att se är alltså inte att ta emot en bild. Det är att konstruera en. En målning utnyttjar den processen medvetet.
Eric Kandel förde in samma resonemang i neurovetenskapen genom böckerna "The Age of Insight" och "Reductionism in Art and Brain Science", och det var han som lade fram den nya PNAS-studien. Den slår en bro mellan Riegls observation från 1902 och en magnetkamera i New York drygt hundratjugo år senare.
Vad Columbia-forskarna faktiskt såg när deltagarna mötte abstrakt konst
Upplägget prövade en förutsägelse som fram till dess hade varit ren teori. Om abstrakt konst verkligen lämnar mer åt betraktaren, borde två personer som ser samma abstrakta målning ha mindre lika hjärnsvar än två personer som ser samma figurativa målning. Och om det stämmer: var i hjärnan uppstår skillnaden? I synbarken, där bilden först bearbetas, eller längre in, där minnen och betydelse hanteras?
Svaret blev tydligt. Skillnaden fanns inte i de tidiga synområdena. Deltagarna såg samma sak rent optiskt. Skillnaden uppstod i de högre associativa områdena, alltså de nätverk som hanterar minne, självreflektion och berättelser. Där blev svaren personspecifika på ett sätt de inte blev inför de figurativa verken. Med andra ord: det som varierade mellan människor var inte synintrycket utan tolkningen.
"Två personer framför en figurativ målning ser samma sak. Två personer framför en abstrakt målning ser samma yta men olika betydelser, och nu går den skillnaden att mäta."
För den som köper konst till sitt eget hushåll är det här mer än en kuriositet. Det förklarar varför rekommendationer om abstrakt konst så ofta faller platt. En vän kan tala sig varm om ett verk utan att lyckas överföra upplevelsen, eftersom en betydande del av den aldrig fanns i verket utan i vännen.
Default mode-nätverket: hjärnans dagdrömsläge och dess roll i skönhet
De områden som stack ut i studien tillhör till stor del det som kallas default mode-nätverket. Det är den grupp hjärnregioner som är som mest aktiv när vi inte gör något särskilt: när tankarna vandrar, när vi minns, när vi föreställer oss framtiden eller försöker förstå vad en berättelse egentligen handlar om. Nätverket har alltså inte i första hand med syn att göra, utan med det inre livet.
Att det dyker upp i konstforskningen är inte nytt. Redan 2019 publicerade en forskargrupp i PNAS studien "The default-mode network represents aesthetic appeal that generalizes across visual domains", som visade att samma nätverk följer den estetiska värderingen oavsett om motivet är en byggnad, ett landskap eller ett konstverk. Nätverket verkar koda något i stil med "det här berör mig" snarare än "det här ser ut på ett visst sätt".
Kombinationen av de två fynden är det intressanta. Ett verk som är tvetydigt drar in det inre systemet mer. Det inre systemet är det som skapar personlig relevans. Alltså blir tvetydiga verk mer personliga. Det är en förklaringskedja som håller ihop, och den gäller lika mycket för en tryckt affisch på en hyresrättsvägg som för en oljemålning i ett museum. Värt att notera är att nätverket inte mäter kvalitet i någon objektiv mening. Det registrerar beröring. Två personer kan därför ha lika starka svar inför två verk som konsthistorien värderar helt olika, och båda har rätt om sin egen upplevelse.
Psykologisk distans: varför det abstrakta känns större än sitt motiv
En besläktad studie i PNAS från 2020 använde en teori som psykologer kallar konstruktionsnivåteori. Kortfattat: ju längre bort något känns i tid, rum eller sannolikhet, desto mer abstrakt tänker vi kring det. Och omvänt, ju mer abstrakt något framställs, desto mer avlägset och övergripande uppfattar vi det. Forskarna kunde visa att betraktare beskrev abstrakta verk i mer överordnade, principiella termer än figurativa verk, som i stället lockade fram konkreta och detaljnära beskrivningar.
Det förklarar en erfarenhet många har gjort utan att kunna sätta ord på den. En detaljerad naturbild av en tallskog beskrivs som "en skog i motljus". En stor färgfältsmålning beskrivs som "lugn" eller "sorg" eller "ett andetag". Motivet krymper och betydelsen växer. Den som väljer en abstrakt tavla väljer i praktiken en känsloriktning snarare än ett föremål.
Tips: Testa ett verk med tystnadsmetoden innan du köper. Titta på det i trettio sekunder utan att läsa titeln och skriv sedan ner det första ord som dyker upp. Gör om det efter ett dygn. Om ordet är detsamma har verket en stabil betydelse för dig och tål att hänga där du passerar det varje dag. Om ordet skiftar kraftigt är verket antagligen mer krävande än du tror.
Vad betraktarens andel betyder när du väljer konst till din egen vägg
Den första praktiska slutsatsen handlar om vem som ska välja. Om abstrakta verk aktiverar personliga associationer i högre grad än figurativa, är abstrakt konst ett sämre säkert kort som present till någon du inte känner väl. Det är däremot ett utmärkt val till dig själv, eller till någon vars inre värld du faktiskt känner. Figurativa motiv, exempelvis fotokonst eller botaniska studier, når fler människor på ungefär samma sätt och blir därför tryggare gemensamma beslut.
Den andra slutsatsen handlar om placering. Verk som drar in det inre nätverket belönar upprepad, ostörd betraktelse. En abstrakt komposition gör därför mer nytta i sovrummet, i läshörnan eller på väggen mittemot fåtöljen än i en passage där ingen stannar. En figurativ bild med tydlig läsning klarar sig bättre i hallen och trappan, där betraktandet sker i förbifarten. Vår avdelning med abstrakta posters hör alltså hemma i rummen där man sitter still.
Den tredje slutsatsen handlar om tvetydighetens dos. Helt slumpmässiga färgfält ger hjärnan för lite att haka i, medan överdrivet detaljerade motiv inte lämnar någon lucka alls. Det som fungerar i praktiken ligger mittemellan: kompositioner med tydlig struktur men öppen betydelse. Det är precis den balansen som gör minimalistiska posters och strama grafiska posters så uthålliga över tid. Vi har skrivit mer om den mekanismen i vår genomgång av bearbetningsflyt och varför viss konst känns vacker.
Slutligen: betraktarens andel förändras med tiden. Ett verk du inte förstod vid inflyttningen kan bli det du fäster dig mest vid tre år senare, eftersom din andel av det har hunnit fyllas på med nya minnen. Den effekten beskrivs närmare i vår text om mere exposure-effekten och konsten du lär dig att älska. Det är också argumentet för att inte byta ut en tavla efter tre veckor bara för att den känns svår.
Vanliga frågor om abstrakt konst och betraktarens andel
Riegl hade ingen magnetkamera. Han hade holländska grupporträtt, ett skarpt öga och en misstanke om att bilden och betraktaren gör jobbet tillsammans. Drygt hundratjugo år senare har misstanken fått mätvärden. Det som gör det användbart för dig är slutsatsen: den viktigaste egenskapen hos konsten på din vägg är inte hur påkostad den är, utan hur mycket av dig själv den tillåter dig att lägga in. Utforska våra abstrakta motiv och verken av kända konstnärer, och läs gärna vidare i vår guide till abstrakta posters innan du bestämmer dig. Studierna finns att läsa i sin helhet hos PNAS och i sammanfattning hos Columbias Zuckerman Institute.