Francisco Goya – Svarta målningarna, Los Caprichos och den moderna konstens födelse

Francisco Goya är den konstnär som mer än någon annan bär hela den moderna konstens födelse i sitt eget livsverk. Han inledde sin bana som dekoratör åt det spanska hovet och målade soliga folkscener till vävda tapeter i kungliga palats. Han avslutade den med fjorton mörka, nästan outhärdliga målningar direkt på väggarna i sitt eget hus utanför Madrid, målningar som ingen beställt och som ingen såg förrän efter hans död. Mellan dessa två ytterligheter ligger ett halvt sekel av krig, sjukdom, dövhet, hovintriger och en obeveklig vilja att se verkligheten som den faktiskt var.

För den som intresserar sig för konsthistoria är Goya en vändpunkt. Före honom var måleriet i huvudsak en tjänst åt kyrkan, kronan och adeln. Efter honom blir det möjligt för en konstnär att använda penseln som ett eget vittnesmål, som en anklagelse, som en privat mardröm. Den här sidan går igenom Goyas liv, hans viktigaste verk, hans teknik som målare och grafiker, hans betydelse för senare konstnärer och hur hans bildvärld fungerar som konst i ett svenskt hem i dag. Vi tittar också på var du faktiskt kan se Goya i original i Sverige.

Innehåll
↓ Vem var Francisco Goya?
↓ Från Fuendetodos till hovet i Madrid
↓ Goyas viktigaste verk
↓ Teknik, färg och konstnärlig signatur
↓ Grafikern Goya – Los Caprichos och krigets fasor
↓ Svarta målningarna och Quinta del Sordo
↓ Goyas arv och inflytande
↓ Goya som konst i hemmet
↓ Goya i Sverige – Nationalmuseums samling
↓ Tidslinje
↓ Relaterade konstnärer
↓ Vanliga frågor om Francisco Goya

Vem var Francisco Goya?

Francisco José de Goya y Lucientes föddes den 30 mars 1746 i Fuendetodos, en liten by i Aragonien några mil söder om Zaragoza, och dog den 16 april 1828 i Bordeaux i Frankrike. Han blev alltså 82 år, en ovanligt hög ålder för sin tid, och han arbetade nästan ända in i slutet. Hans produktion omfattar runt 700 målningar, närmare 900 teckningar och omkring 280 grafiska blad, vilket gör honom till en av de mest produktiva konstnärerna i den europeiska konsthistorien.

Goya var samtidigt hovmålare och samhällskritiker, vilket är en position som borde vara omöjlig. Han porträtterade den spanska kungafamiljen i guldbroderade dräkter samtidigt som han i hemlighet etsade bilder av prästerskapets girighet och adelns dumhet. Han målade officiella beställningar åt kyrkan och gjorde privata teckningar av tortyroffer. Denna dubbelhet är inte en motsägelse i hans konstnärskap utan själva kärnan i det: Goya begrep tidigt att det finns en officiell verklighet och en verklig verklighet, och han vägrade välja bort någon av dem.

Snabbfakta: Francisco de Goya föddes 30 mars 1746 i Fuendetodos, Aragonien, och dog 16 april 1828 i Bordeaux. Han utförde 63 tapetkartonger åt Kungliga tapetmanufakturen Santa Bárbara mellan 1775 och 1791. Han utnämndes till kunglig hovmålare 1789 under Karl IV och till förste hovmålare (primer pintor de cámara) 1799. En svår sjukdom 1792–1793 gjorde honom nästan helt döv resten av livet. Grafiksviten Los Caprichos består av 80 blad och publicerades i februari 1799. Sviten Krigets fasor omfattar 82 blad, skapade cirka 1810–1820. De fjorton Svarta målningarna målades direkt på väggarna i Quinta del Sordo omkring 1820–1823 och finns i dag på Museo del Prado i Madrid. Nationalmuseum i Stockholm äger fyra målningar av Goya, en teckning samt ett stort antal grafiska blad och album.

Från Fuendetodos till hovet i Madrid

Goyas far var förgyllare, ett hantverksyrke med anknytning till kyrkokonsten, och familjen tillhörde en blygsam medelklass i Aragonien. Vid fjorton års ålder började Francisco i lära hos målaren José Luzán y Martínez i Zaragoza, där han fick den traditionella skolningen: kopiera efter grafiska förlagor tills handen sitter. Han sökte sig sedan till Madrid och till Francisco Bayeu, en etablerad hovmålare vars syster Josefa Goya gifte sig med 1773. Det var ett äktenskap som var lika mycket en karriärstrategi som en kärlekshistoria, och det öppnade dörrarna till hovet.

Resan till Italien 1770–1771

Goya bekostade själv en studieresa till Rom omkring 1770. Här mötte han antiken, den romerska barocken och den framväxande nyklassicismen. Året därpå deltog han i en tävling utlyst av konstakademin i Parma och fick ett hedersomnämnande. Resan gav honom det internationella perspektiv som skilde honom från många spanska kollegor som aldrig lämnade halvön, och den gav honom ett förråd av kompositionsformler som han skulle bygga vidare på i decennier.

Tapetkartongerna 1775–1791

Mellan 1775 och 1791 producerade Goya 63 stora oljemålningar som fungerade som förlagor, så kallade kartonger, åt Kungliga tapetmanufakturen Santa Bárbara. Vävarna överförde motiven till gobelänger som hängdes i kungliga palats som El Pardo och El Escorial. Motiven skulle vara behagliga: picknickar, dans, lekande barn, marknadsscener. Just därför är de intressanta. Goya använde uppdraget till att studera ljus, färgackord och folkliv med en frihet som ett formellt porträtt aldrig hade tillåtit.

Det mest kända av dessa verk är Parasollet (El Quitasol) från 1777, som i dag hänger på Museo del Prado. En ung kvinna i silkeklänning sitter på en stenmur med en liten hund i knät, medan en majo, en av Madrids modemedvetna arbetarklasspojkar, står bakom henne och håller ett grönt silkeparasoll över hennes huvud. Det gröna ljuset som silas genom parasollet färgar hennes ansikte i en kylig, nästan grönaktig ton mot den varma gula bakgrunden. Det är ett ljusstudium som ligger ett sekel före sin tid och som pekar rakt mot impressionismen.

Hovmålare och sjukdomen 1792

År 1786 blev Goya kunglig målare, 1789 utnämndes han till hovmålare åt den nytillträdde Karl IV och 1799 nådde han toppen av den officiella hierarkin som förste hovmålare. Men mellan dessa utnämningar inträffade den händelse som delar hans liv i två. Vintern 1792–1793 drabbades han under en resa till Andalusien av en svår sjukdom med yrsel, tinnitus, tillfällig blindhet och förlamning. Han överlevde, men blev nästan helt döv för återstoden av sitt liv. Diagnosen är omtvistad; blyförgiftning från pigment, en virusinfektion och Susacs syndrom har alla föreslagits.

Dövheten stängde honom ute från den konversation som var hovlivets valuta och kastade in honom i ett inre rum. Det är efter 1793 som de mörka motiven börjar dyka upp i hans produktion: Gården med de sinnessjuka, scener med banditer och skeppsbrott, och strax därefter grafiksviten Los Caprichos. Sambandet mellan hans isolering och hans radikalisering som konstnär är ett av konsthistoriens mest diskuterade.

Goyas viktigaste verk

Goyas mest kända verk är utspridda över sex decennier och fyra helt olika register: det dekorativa, det officiella, det politiska och det privata. Att förstå honom kräver att man ser hur dessa register talar med varandra.

Karl IV:s familj (1800–1801)

Det stora gruppporträttet av Karl IV och hans familj mäter 280 × 336 centimeter och hänger på Prado. Tretton personer står uppradade i en officiell hovinteriör, klädda i siden, sammet och ordnar. Goya själv skymtar i skuggan till vänster, framför en stor duk, i en direkt hyllning till Velázquez Las Meninas. Målningen har blivit ökänd för sin till synes obarmhärtiga karaktäristik: drottning Maria Luisa i centrum, kungen tom i blicken, hela sällskapet stelt och glanslöst trots guldet. Konsthistoriker är i dag oense om Goya verkligen avsåg satir eller om han helt enkelt målade vad han såg med en realism som samtiden inte var van vid.

Den tredje maj 1808 (1814)

Detta är sannolikt Goyas mest inflytelserika enskilda målning. Den färdigställdes 1814 och skildrar den spanska motståndsrörelsens avrättning efter upproret mot Napoleons ockupationstrupper i Madrid natten mellan den andra och tredje maj 1808. En namnlös man i vit skjorta står med utsträckta armar framför en anonym rad gevärspipor, upplyst av en fyrkantig lykta på marken. Soldaterna har inga ansikten; de är en maskin. Marken framför är redan täckt av kroppar.

Målningen bryter med hela den heroiska slagfältstraditionen. Det finns ingen ädel general, ingen fana, ingen segrare. Manet citerade kompositionen nästan rakt av i sina målningar av kejsar Maximilians avrättning på 1860-talet, och Picasso byggde vidare på den i Guernica 1937. Du kan läsa mer om den linjen på våra sidor om Édouard Manet och Pablo Picasso.

Majan klädd och Majan naken (cirka 1797–1805)

De två nästan identiska liggande kvinnoporträtten, det ena påklätt och det andra naket, tillhörde ursprungligen förstaministern Manuel Godoys samling. Majan naken anses vara en av de första kända västerländska målningarna av en naken kvinna utan mytologisk förevändning; hon är inte Venus, hon är en person, och hon ser betraktaren rakt i ögonen. Verken drog Goya inför inkvisitionen 1815, och han vägrade uppge vem som beställt dem. Båda hänger i dag på Prado.

Självporträtt med doktor Arrieta (1820)

År 1819, vid 73 års ålder, drabbades Goya av en ny livshotande sjukdom. Året därpå målade han sig själv halvt medvetslös i sängen, med läkaren Eugenio García Arrieta bakom sig som håller ett glas medicin mot hans läppar. I bakgrunden anas tre skuggfigurer. Inskriptionen längst ned tackar läkaren för att ha räddat hans liv. Målningen finns på Minneapolis Institute of Art i USA och räknas som ett av de mest gripande självporträtten i västerländsk konst, en ex voto-tavla där konstnären själv är den botfärdige.

"Fantasin, övergiven av förnuftet, alstrar omöjliga monster; förenad med förnuftet är den konsternas moder och källan till deras under." – Francisco Goya, kommentar till blad 43 i Los Caprichos, 1799

Teknik, färg och konstnärlig signatur

Goyas måleri utvecklas från en slät, upplyst rokokopalett till ett allt grövre, mer sammanpressat måleri där penseln lämnar synliga spår. Den som ser hans verk i kronologisk ordning på Prado ser en hand som successivt slutar dölja sig själv.

Paletten och den svarta grunden

Från och med 1790-talet arbetar Goya i allt högre grad mot mörka grundtoner. Han lägger ljuset som en tunn hinna ovanpå en djup brunsvart botten, ungefär som Caravaggio gjorde två sekler tidigare, men utan Caravaggios skarpa kontur. Goyas ljus är dimmigt och osäkert. I Den tredje maj 1808 kommer allt ljus från en enda lykta på marken, en teknisk lösning som samtidigt är en dramaturgisk: den som ska dö är den enda som syns.

Penselföringen och det ofärdiga

I sena verk arbetar Goya med spatel, trasa och till och med tummen. Färgen läggs i tjocka, oregelbundna sjok där underlaget ibland lämnas synligt. Detta upplevdes länge som slarv och gjorde att hans sena produktion undervärderades under stora delar av 1800-talet. I dag ses samma penselföring som den direkta föregångaren till expressionismen och till hela idén om att målningens yta får bära känsla i sig själv.

Porträttet som psykologi

Som porträttmålare hade Goya en unik förmåga att låta dräkten vara praktfull och blicken vara naken. Hans porträtt av hertiginnan av Alba, av författaren Leandro Fernández de Moratín och av grevinnan av Chinchón visar personer som är fångade mitt i en tanke snarare än poserande. Tekniskt uppnår han det genom att måla ansiktet med betydligt fler och tunnare lager än resten av duken, så att huden får en inre lyskraft medan tyget behandlas snabbt och summariskt.

Grafikern Goya – Los Caprichos och krigets fasor

Goya är en av de allra största grafikerna i konsthistorien, jämförbar med Rembrandt van Rijn. Han arbetade huvudsakligen i etsning kombinerad med akvatint, en teknik som med hjälp av harts och syra skapar sammanhängande gråtoner i stället för enbart linjer. Resultatet blir en bildvärld av dimma, skugga och plötsliga ljusfält.

Los Caprichos (1799)

Los Caprichos består av 80 blad i etsning och akvatint, utförda 1797–1798 och utgivna som album i februari 1799. Sviten är en systematisk satir över det spanska samhället vid 1700-talets slut: arrangerade äktenskap, prostitution, prästerskapets girighet, adelns inavel, folktron på häxor och andar. Det mest berömda bladet är nummer 43, El sueño de la razón produce monstruos, där en sovande man vid ett skrivbord omges av ugglor och fladdermöss.

Utgivningen blev en affärsmässig katastrof och en politisk risk. Redan fjorton dagar efter att albumet lagts ut till försäljning drog Goya tillbaka de återstående exemplaren, av rädsla för inkvisitionen sedan hans beskyddare Manuel Godoy förlorat makten. År 1803 överlämnade han kopparplåtarna och de osålda albumen till kronan i utbyte mot en livstidspension åt sonen Javier.

Krigets fasor (cirka 1810–1820)

Los Desastres de la Guerra omfattar 82 blad och skildrar det spanska självständighetskriget mot Napoleon, svälten i Madrid 1811–1812 och den efterföljande politiska reaktionen. Bladen visar stympningar, avrättningar, våldtäkter och massgravar utan någon förskönande ram. Bildtexterna är korta och bittra: "Man kan inte se på", "Detta har jag sett", "Varför?". Sviten publicerades aldrig under Goyas livstid utan trycktes första gången 1863, 35 år efter hans död, av Real Academia de Bellas Artes de San Fernando. Nationalmuseum i Stockholm har blad ur denna svit i sina samlingar.

Svarta målningarna och Quinta del Sordo

År 1819 köpte Goya en tvåvåningsgård utanför Madrid vid floden Manzanares. Huset kallades redan Quinta del Sordo, Dövmannens gård, efter en tidigare ägare, men namnet passade den nye ägaren lika bra. Här, sannolikt mellan 1820 och 1823, målade den då över sjuttio år gamle Goya fjorton bilder direkt på väggarnas puts, i två rum, utan beställare och utan avsikt att visa dem.

Vad föreställer de?

Motiven saknar sammanhängande program. Saturnus slukar sin son visar guden i färd med att äta upp en kropp, med uppspärrade ögon. Hundens huvud visar ett litet djurhuvud som knappt sticker upp ur en ockrafärgad massa, resten av bilden tom. Vallfärden till San Isidro visar en malande folkmassa med förvridna ansikten på väg genom ett mörkt landskap. Två gubbar äter soppa, häxsabbater, en kvinna vid ett galler. Titlarna är inte Goyas egna utan har tillkommit i efterhand.

Från vägg till duk

Målningarna upptäcktes först efter Goyas död 1828 och förblev på väggarna i decennier. På 1870-talet lät den dåvarande ägaren, baron Frédéric Émile d'Erlanger, överföra dem från puts till duk, ett tekniskt brutalt ingrepp som skadade ytorna och gjorde färgerna mörkare än de ursprungligen var. Verken visades på världsutställningen i Paris 1878 utan att finna köpare och skänktes 1881 till spanska staten. Sedan dess finns samtliga fjorton på Museo del Prado i Madrid, där de har ett eget sammanhängande salsavsnitt.

Prado inledde 2025 en omfattande omhängning av sina 1700-tals- och Goyasalar, en process där de så kallade Goyasalarna 32 till 38 på första våningen utgör slutfasen och fortsätter under 2026. Syftet är att göra kronologin och sambanden i samlingen tydligare för besökaren.

Goyas arv och inflytande

Goyas verkningshistoria är osedvanligt lång. Under 1800-talets senare hälft blev han en nyckelfigur för de franska realisterna och för Manet, som såg i honom en föregångare till ett måleri utan retorik. Baudelaire skrev om honom redan 1857 och lyfte fram just det sammansmälta av det verkliga och det fantastiska. Under 1900-talet blev han oundgänglig för surrealismen, som såg i Los Caprichos ett tidigt utforskande av drömmen och det omedvetna.

Picassos Guernica från 1937 är otänkbar utan Den tredje maj 1808: samma format av kollektivt lidande, samma vägran att göra våldet vackert. Under efterkrigstiden blev Goya en referenspunkt för konstnärer som arbetade med krig och politiskt våld, från Robert Motherwell till bröderna Chapman, som 1999 köpte en originalupplaga av Krigets fasor och bearbetade den.

Utställningsmässigt har intresset inte mattats. Fondation Beyeler i Basel visade 10 oktober 2021 till 23 januari 2022 en av de största Goyautställningar som någonsin arrangerats utanför Spanien, med 181 verk: 77 målningar, 53 grafiska blad och 51 teckningar, framtagen i samarbete med Prado. På auktionsmarknaden är hans verk sällsynta; i januari 2023 noterade Christie's i New York rekordnivåer för två Goyaporträtt inom ramen för en samlad omsättning på 62,7 miljoner dollar för husets Old Masters-auktioner, och tre återfunna Goyaskisser som varit försvunna i 130 år inbringade omkring 8 miljoner dollar.

Goya som konst i hemmet

Goya är inte en självklar konstnär att leva med, och det är just därför han fungerar så bra. Där en poster av en känd konstnär ofta väljs för att den är vacker, väljs en Goya för att den är laddad. Det ställer krav på placeringen.

Välj rätt sida av Goya

Goyas produktion rymmer två ytterligheter, och de kräver olika rum. Tapetkartongernas ljusa folkscener med gula, ljusgröna och rosa ackord passar i sällskapsytor och matplatser; de har samma soliga lätthet som rokokons bildvärld. Grafiken från Los Caprichos, med sina svartvita gråskalor, hör hemma i arbetsrummet, hallen eller trappan där man passerar och stannar upp. En sammanhängande svartvit poster-gruppering av grafiska blad ger en samlad, nästan museal effekt.

Inramning och avstånd

Goyas grafik är liten i original, ofta runt 20 × 15 centimeter, och tål därför generös passepartout. En bred vit eller benvit kartong på fyra till sex centimeter ger bladet luft och signalerar att det är ett grafiskt verk och inte en dekoration. För måleriet gäller motsatsen: de mörka dukarna vinner på en smal, mörk ram i svartbetsad eller mörkbrun ram som låter bilden fortsätta ut i rummet. Läs vår guide om att rama in konst för mått och materialval.

Tips: Häng aldrig en mörk Goya i direkt motljus mot ett fönster. De svarta partierna slukar ljus och bilden blir en spegel. Placera i stället motivet på en vägg vinkelrätt mot ljuskällan, eller på den vägg där fönstret sitter, och komplettera med en riktad tavelbelysning på cirka 2700 kelvin. Det varma ljuset återger Goyas ockragula och rödbruna toner betydligt trognare än kallvit belysning.

Kombinera Goya med annan konst

Goya samsas väl med annan klassisk konst från barock och romantik, men det mest intressanta uppstår i kontrast. Ett grafiskt blad ur Los Caprichos vid sidan av ett rent geometriskt motiv skapar en spänning mellan förnuft och fantasi som är precis vad Goya själv skrev om. I en samlad hängning bör Goya vara ankaret: störst format, mest tyngd, placerat i ögonhöjd, med de övriga motiven grupperade runt. Vår guide till tavelvägg går igenom principerna, och i guiden för vardagsrummet finns konkreta måttförslag. Är du osäker på vilket motiv som passar ditt rum kan du läsa om hur du väljer rätt konst.

Goya i Sverige – Nationalmuseums samling

Sverige har en förvånansvärt god Goyasamling. Nationalmuseum i Stockholm äger fyra målningar, en teckning samt ett stort antal lösa grafiska blad och bundna album. Samlingen täcker därmed Goyas olika roller: porträttmålaren, allegorikern, tecknaren och grafikern.

Två av målningarna är stora allegorier som förstaministern Manuel Godoy beställde i början av 1800-talet: Poesin och Sanningen, Tiden och Historien. Den senare, en oljemålning som brukar dateras till omkring 1812–1814, har tillhört Nationalmuseum sedan 1961 och är ett av museets mest betydande utländska förvärv under efterkrigstiden. Motivet visar den bevingade Tiden som lyfter fram den nakna Sanningen, medan Historien antecknar. Det är ett upplysningsprogram i bildform, målat mitt under ett krig som gjorde upplysningens optimism svår att upprätthålla.

Intresset för samlingen är fortsatt levande. Den 6 mars 2026 hölls föreläsningen "Goya i Nationalmuseums samlingar" med den spanske konsthistorikern José Ignacio Calvo Ruata, som gick igenom museets Goyabestånd verk för verk. För den som vill se originalen är grafiken normalt tillgänglig via museets studiebesök, medan målningarna visas i de fasta samlingarna. Läs mer på Wikipedias artikel om Goya eller i Museo del Prados samlingsdatabas.

Tidslinje

1746 – Francisco José de Goya y Lucientes föds den 30 mars i Fuendetodos, Aragonien, som son till en förgyllare.

1760 – Börjar som fjortonåring i lära hos målaren José Luzán y Martínez i Zaragoza.

1770–1771 – Studieresa till Rom på egen bekostnad; får hedersomnämnande i konstakademins i Parma tävling 1771.

1773 – Gifter sig med Josefa Bayeu, syster till hovmålaren Francisco Bayeu, vilket öppnar vägen till hovet.

1775–1791 – Utför 63 tapetkartonger åt Kungliga tapetmanufakturen Santa Bárbara, däribland Parasollet 1777.

1789 – Utnämns till hovmålare åt den nykrönte Karl IV.

1792–1793 – Drabbas av svår sjukdom i Andalusien och blir nästan helt döv för resten av livet.

1799 – Publicerar Los Caprichos i februari och utnämns samma år till förste hovmålare. Albumet dras tillbaka efter fjorton dagar.

1800–1801 – Målar det stora gruppporträttet Karl IV:s familj, 280 × 336 centimeter.

1808–1814 – Spanska självständighetskriget. Goya arbetar med Krigets fasor och målar 1814 Den andra maj 1808 och Den tredje maj 1808.

1819 – Köper Quinta del Sordo utanför Madrid; drabbas av en andra livshotande sjukdom.

1820 – Målar Självporträtt med doktor Arrieta, i dag på Minneapolis Institute of Art.

1820–1823 – Utför de fjorton Svarta målningarna direkt på väggarna i Quinta del Sordo.

1824 – Lämnar Spanien av politiska skäl och bosätter sig i Bordeaux.

1828 – Avlider den 16 april i Bordeaux, 82 år gammal.

1863 – Krigets fasor publiceras för första gången, 35 år efter Goyas död.

1881 – Svarta målningarna skänks till spanska staten och förs till Museo del Prado.

Relaterade konstnärer och rörelser

Goya står med en fot i barocken och en i romantiken, samtidigt som han i praktiken uppfinner mycket av det som senare kallas modernt måleri. Hans tekniska släktskap med Rembrandt gäller framför allt grafiken, medan hans ljushantering går tillbaka på Caravaggio. Framåt i tiden leder linjerna till Manet, till expressionismen och till Picasso.

Vill du sätta Goya i ett större sammanhang finns hela vår översikt över epokerna på sidan om konsthistoria. En fullständig förteckning över våra faktasidor om konstnärer och rörelser hittar du i Kunskapsbanken.

Vanliga frågor om Francisco Goya

Vill du ta hem något av den spanska mästarens bildvärld hittar du hela vårt urval av konsthistoriska motiv bland posters av kända konstnärer. Alla motiv trycks på FSC-certifierat papper i Sverige och kan kompletteras med ram i ek, svart eller vitt direkt vid beställningen.